Jag står still
Jag fick aldrig i mig nå mer soppa, inte heller salladen som jag har kylen. Visst soppan kanske hjälper för dom som ÄTER, men inte för oss som nästan aldrig äter?ångesten blev för mycket helt enkelt. Jag åt en portion mat igår, det blev för mycket, en jävla ångest och idag fick det därför bli FASTA. Men endel av mig vill och längtar faktist efter att få hetsa, och jag är bjuden på fest på Lördag, alltså det betyder att morgondagen är väldigt viktig, jag måste måste måste sköta mig. Föresten kommer jag få mensen snart,så idag har jag mått piss, haft ångest på jobbet hela dagen för att det inte blev nån träning, fick ju världens största blåsa efter min Powerwalk i mina nya tränings skor i förrgår, så har inte kunnat fått på mig mina träningskor OCH att jag åt mat igår,det hela känns som ett misslyckande.
Satt föresten och kika på Sockerdricka, och läste detta, så jävla grymt bra skrivet!
"165 cm lång och 45 kilo. Kan det kallas anorexi?
Allt för många tror att anorexi är en sjukdom där man måste vara 175 cm lång och väga 35 kilo och se ut som ett skelet. Att det är hur smal man är som avgör hur man mår. Sjukdomen sitter inte i vikten! Dom som tror det har ingen kunskap om hur det egentligen är. Anorexia liksom bulimi och andra former av ätstörningar är en psykisk sjukdom där ätstörningen bara är ett symptom som visar på att man mår dåligt. Vi som lider av ätstörningar kunde lika gärna ha tagit till flaskan eller droger.
Jag har själv haft anorexia med perioder/inslag av bulimi och känner många som har lidit av ätstörningar i alla dess former. Man får inte glömma att ingen ätstörning är den andra lik och egentligen finns det nog ingen renodlad anorektiker eller bulimiker. Det står sällan om ätstörningar i tidningarna och när det väl gör det så handlar det om anorexia. Detta gör mig ledsen. Det finns så otroligt många unga tjejer och killar där ute som behöver hjälp. Men eftersom anorexia är lättare att upptäcka än bulimi så är det därför anorektiker får hjälp lättare.
Många med ätstörningar vågar inte ta kontakt med vården eftersom dom är rädda för att inte bli tagna på allvar och för att dom känner att ingen lyssnar. Det är fullt förståligt eftersom det ofta händer att man får höra att det inte är så farligt, att man inte är tillräckligt sjuk.
Vem har egentligen rätten att avgöra vem som är sjuk eller inte? Jag tyckte själv inte att jag var sjuk, ville inte ha hjälp och jobbade emot behandlingen lång tid innan jag började ta emot hjälp. När det finns såna som jag, som trots motstånd får hjälp, så blir jag så arg och ledsen när det finns folk som verkligen vill ha hjälp, men inte vågar för att de är rädda att inte bli tagna på allvar.
Ska det behöva gå så långt att man inte kan gå själv? Att man hamnar i rullstol eller åker in på akuten pga näringsbrist innan man får hjälp? Jag känner flertalet personer som istället går hemma och mår dåligt och blir allt sämre innan nån tvingar dem att söka hjälp. Bla en tjej med bulimi som inte fick hjälp förens hennes värden var så låga att läkaren sa:
- Hade du gått en vecka till utan hjälp så hade du kunnat dö!
Ibland undrar jag om vården har tillräckligt med kunskap om ätstörningar. Bulimiker och dem med ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) är inte sällan i ett mer allvarligt tillstånd än en anorektiker. Snarare tvärt om eftersom de kan gå så mycket längre innan de får hjälp. Folk måste förstå allvaret i detta. Vem som helst kan drabbas. Om din dotter, son eller vän drabbas, skulle du då inte vilja att hon/han får all hjälp som går?
Ätstörningar är ett problem som kryper allt längre ner i åldrarna och allt fler drabbas. Vad som är orsaken till detta måste man givetvis försöka att ta reda på, men framför allt så måste vi ta tag i de problem som redan finns. Läkare måste ta sina patienter på fullaste allvar. Och vi i omgivningen måste bli bättre på att ta in signaler från omgivningen. Blunda inte för att ditt barn, vän eller förälder kan vara en av dem som inte få den hjälp de behöver"
...& hittade också det här,
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2983030.ab
& jag fryser hela jävla tiden.
Hej,
Jag hittade ingen mailadress till dig, så jag hoppas det är okej att jag skriver till dig här.
Mitt namn är Heidi och jag studerar på högskolan i Halmstad. Jag hamnade på din bloggsida när jag sökte efter personer som har eller har haft ätstörningar. Det är nämligen så att jag håller på med ett reportage till vår skoltidning om hur dagens ideal påverkar människor till att antingen försöka eftersträva det eller att göra precis tvärtemot. Jag ska intervjua en tjej som har gjort just tvärtom. Hon klär sig totalt tvärtemot vad modet säger, i extrema kläder som väcker uppmärksamhet och hon gör precis allt hon kan för att inte passa in i den "mall" som råder idag.
Jag letar alltså efter en person som vill ställa upp på en intervju och undrar om det är något du är intresserad av? Självklart kommer inget som du inte godkänner att publiceras, varken namn, ålder eller bilder osv. Det jag vill är att försöka sätta mig in i tankesättet och försöka se det ur ditt perspektiv. Få in bakgrunden till det hela, när det började, hur det började osv.
Jag är mycket tacksam för svar, men jag förstår om du inte vill medverka i det här och jag respekterar det till fullo. Du kan kontakta mig på heidi[email protected]
Hälsningar Heidi
har läst endel inlägg i din blogg & känner att jag inte får grepp om de riktigt så måste fråga, försöker du komma ut ur äs-träsket eller är du där för att stanna?
Dessutom den texten va otroligt bra, ska kopiera och skicka till min lilla sessa som säger att hon inte är sjuk för hon inte är gravt undedrviktig. Kämpa på !
var har du tagit vägen?<3
