nangijaala

Detta är min sanning, känns som jag är flera olika personer. Min absolut största hemlighet är att jag har levt med äs så länge jag kan minnas, det hela började när jag var 2 år och min mamma dog utomlands, jag kom tillbaka till sverige & utvecklade redan då Bulimi. Vilket jag själv förnekade ända fram tills jag blev 7-8 år. Bodde då i en fosterfamilj som verkade sååå bra utåt. men det var ett helvete. jag har alltid pendlat upp & ner. ingen känner igen mig från korten, från år till år är jag antingen mullig elr pinn smal. Dom sa att jag var tjock och tvingade alla barnen att banta, jag var då 7 år gammal, dom vägde och mätte oss varje vecka, hade man gått ner i vikt så fick man massa beröm och gåvor.alla barnen tävlade om vem som gick ner mest. & jag rasade såklart i vikt. Detta pågick i 3 år. Skol syster kallade in mig och påpekade mitt viktras men jag sa att jag bara varit sjuk. Iaf så rymde jag tillslut därifrån och kom bort från skiten. Jag kom tillbaka till barnhemmet jag bodde på innan.

..men då blev det helt motsatt istället, jag fick ju äta allt, så det blev mängder av allt istället tills dom påpekade att jag borde tänka på vad jag åt och då vände det IGEN, jag började svälta mig själv, tränade som en tok, både dans,  basket och step up/ aerobics flera ggr i veckan, slutade gå till matsalen och såg till att bli vegeterian, blev kallad till skolsyster igen som påpekade att jag inte gick upp. Dom upptäcke att jag inte åt och var trött jämt så personalen där jag bodde började köpa massa vitaminer och tillslut hotade dom med att följa med till skolan och sitta med mig om jag inte åt mat. Sen kom gymnasiet och jag flyttade till en ny stad, till min pappa som jag inte riktigt kände,  allt blev katastrof, jag var alltid ute och festa och han & jag kom inte alls överens,  varje gång vi bråkade fick jag höra vilken skit jag var och att allt var mitt fel, jag blev deppig och började äta och äta. Skolan funkade helt okej & ingen påpekade min vikt uppgång, jag var ju skapligt populär med många vänner & snygg pojkvän m.m. maten blev min drog & sen kom studenten och allt det blev vändpunkten, jag såg mig själv på kort från kryssningen o avslutningen och jag började stor gråta. var det där verkligen jag ?

varför påpekade ingen? varför vågade ingen erkänna att jag var stor? Fast jag vägde närmare 30 kg mer så tänkte jag ändå som en ana/mia. så sjukt. Jag bestämde mig en gång för alla att nu fick det fan vara nog, det var aldrig jag & jag har klarat det och jag är så jävla glad över det. men det har varit en helvetes jävla resa, många fall på fall, många lögner, man har fått offrat så mycket, men ändå ser jag det som att det var värt alltihop.

Jag vet faktist inte vem jag är utan min ätstörning, för jag  har alltid haft det med mig genom livet. För mig började det när jag var 7 år, men jag har fått höra att det var redan när min mamma dog vid 2 års ålder jag utvecklade det. jag tänker på det varenda dag & jag kan inte minnas en enda dag jag inte tänkt på det i mitt liv. &  har jag kommit såhär långt nu så vet jag att det går, även om man faller gång på gång, det är  bara att resa sig upp & slicka sina sår. vem vill inte vara vacker & smal?

--

& att man får så jävla mycket uppmärksamhet nu när man har rasat och blivit smalare, det skrämmer mig lite. jag är ingen sån som släpper in vem som helst i mitt liv, jag väljer noga ut dom som jag anser som speciella, & ja, jag lever mitt dubbel liv, jag har valt det här, och jag trivs bra med det också även om jag bara vill ge upp allting ibland, hoppa rätt utför ett stup och bara finna friheten själv. & innerst inne så vet jag att jag aldrig kommer bli riktigt nöjd med hur jag ser ut och det är ledsamt. För när jag går där på gatan, förbi ett skyltfönster så vill jag bara gråta, se mina tjocka ben dallra & när folk påpekar att man blivit så smal så kommer man aldrig kunna tro på dom på riktigt.

mitt liv & mina hemligheter.



& idag ?

Ja, jag föll igen,  kunde inte sova inatt, allt jag tänkte på var min vikt och vad jag skulle göra när jag gått ner och massa jävla tankar som vägrade låta mig sova. & min pojkvän gjorde inte det hela bättre heller, lät som fan hela tiden så till slut skrek jag åt honom & sen tog jag mitt täcke och gick o la mig på soffan. fick sova kanske 2 timmar innan jag skulle upp för att jobba. besviken och arg ställde jag på vägen och jajamensan, hade man gått ner sen igår? knappast. hade faktist gått upp lite, ändå åt jag knappt något igår . att jag tränade. Eftersom jag inte fick min normala sömn så blev det heller ingen normal viktnedgång. ville bara skrika och slå sönder något men kom till jobbet idag ändå med ett leénde.

& när jag kom hem så hade min kille stuckit iväg, lagat min favorit pasta, till sig själv, eftersom jag sagt att jag inte kommer att äta nå mat framöver, men han hade gjort stor laddning och det var mitt favvo recept. jag luktade mig till kryddorna och sen kunde jag verkligen inte hålla mig, vet inte hur längesen det var jag åt pasta. tog några tuggor som blev fler och fler. sen så fick jag springa på toaletten och spy upp både pastan och teskedarna keso som jag vräkt i mig.

Men kanske var det lika bra att det kom nu,idag & inte senare. nu vet jag iaf att det kommer dröja ett bra jävla tag tills nästa gång.