nangijaala

Det går väl bra, fast jag är inte nere på den vikten som jag var innan,  men det är bara att kämpa vidare som sagt. Jag tränade ju i Måndags och i igår så hade jag sån sjuk träningsvärk men drog ändå och tränade och körde på stenhårt. Sen så vandrade jag hem i spöregnet men kände mig bara så jävla bra!

& idag så har jag inte ätit något heller, druckit en kopp av mitt special te som rensar nu. Min pappa ringde föresten i Tisdags på morgonen, det var skönt att höra hans röst igen.. men som ursäkt till att han inte hört av sig på 3 veckor var den att han haft fullt upp med jobb och så? jaha? men han kan ringa till sin tjej & våran släkt i latin amerika varje jävla dag?suck.

Imorgon ska jag festa iallfall. En kill kompis från sthlm och hans 5 vänner ska komma hit och festa, så antingen förfestar vi hos någon här elr på en Pub och sen drar vi ut och röjer hela gänget! blev lite chockad också, för min beundrare, han som kallar mig pocahontas  om ni minns? han ringde mig föresten igår, men jag ville inte svara. Jag har fortfarande inte förlåtit honom helt från i helgen, han kom till min stad då, det var ungefär 15 pers + dom som bor här, sen på krogen så träffade jag halva gänget men dom hade tydligen inte kommit in så han hade dragit till en annan krog, sen så sen hördes vi av men då var han helt "helt borta" och hade åkt "hem", sen så skulle han ringa mig dagen efter, han kallade mig "baby" o bla blaa...

Jag satt med mina vänner o klunka vin, och inte fan hörde jag något från honom? skicka massa sms, inget svar, ringde.. inget svar?var skit förbannad,  men hade sjukt kul på krogen iallafall, sket i honom.MEN sen dagen efter så skickar han mess och skriver att dom hade suttit hemma och "rökt på" som fan så sen hade dom däckat.. sällan vafan, åh.

..hur som helst så frågade jag han på msn idag om det var nå särskilt han ville när han ringde igår, och då frågade han om det MÅSTE vara nå speciellt för att han ska ringa? han ville höra hur det var o så? han sa att han kommer till min stad imorgon troligen, annars lördag, och då ska vi ses..sa han.

Jag hatar att han gör mig svag, & jag hatar att jag tänker på honom, ändå älskar jag det,han får mig att känna mig som en gudinna, och sättet han ser på mig, han avgudar mig, iallafall för stunden. men vi får se hur det blir med den saken, jag har ju redan planer nu, men annars kommer vi med stor sannorlikhet mötas på krogen.

HUR SOM HELST.. fick en komentar här, om "feta och smala" om citaten som jag hittade på gröna sidan, och jag känner att jag vill förklara lite så ni förstår. Jag skulle aldrig i hela mitt liv se ner på någon som är tjock, skulle aldrig kalla mina vänner för tjockis elr säga att hon/ han är ÄCKLIG för att hon/han väljer att stoppa vissa saker i munnen. Jag vet  speciellt en person vars blogg jag har reagerat flera gånger på, då hon skrivit såna saker om sina vänner, jag skulle aldrig i hela mitt liv göra något sånt.

Jag själv har levt med Äs sen jag var liten, det hela började när jag var 2 år, då min mamma dog, o jag utvecklade mia, men jag själv tycker att det hela startade i 7 års åldern då jag bodde i en sjuk  fosterfamilj som tvinga alla barnen att banta, o man fick gåvor om man gått ner i vikt m.m, det blev som en tävling och dom vägde o mätte alla barnen varje vecka.

Jag har pendlat hela mitt liv från att vara antingen mullig, pinnsmal, lagom, tjock, smal, normal. Hela livet. Men som sagt hade en mörk period i mitt liv där jag gick upp över 25 kg, för att jag tröstade mig med massa skit, det pågick i 2 år kan man säga, INNAN jag insåg själv vad jag höll på med, jag tänkte ju fortfarande som en med grova ätstörningar? kände mig inte så tjock som jag var..eftersom jag kvävde ångesten med massa mat / godis / chips och slutade helt med  alla träningsformer.

OCH JAG VET SJÄLV SOM SAGT hur det känns att väga så mycket, så jag kan tycka synd om överviktiga människor, eftersom jag själv har varit där ett tag, och det är fan inte alls roligt och man mår inte alls bra, men det handlar om att vakna upp. man måste ta tag i det själv också, man kan inte blunda hela livet, alltså säga att man vill gå ner i vikt OCH SEN GÅ OCH ÄTA MASSA BULLAR ?

Jag menar jag gick inte ner över 25 kg av att inte göra något? och inte enbart av att börja svälta igen, man måste röra på sig, ändra sina matvanor och förstå att man inte blir lyckligare av att äta dom där bullarna, för ångesten finns alltid där o kommer ikapp än förr elr senare.

Nu känns det faktist som jag har hittat tillbaka till mitt "rätta jag" igen, men ätstörningarna kommer jag nog aldrig bli fri från, och jag är inte nöjd än på långa vägar, men jag tar det i min takt som sagt, jag vet att jag har klarat av över 25 kg, så jag vet att jag kommer klara det här också, det handlar om att kämpa, att tänka positivt. Men såklart så är jag också extremt ledsen över att jag levt med det här hela jävla livet, vet inte en dag som gått utan att jag tänkt på min vikt.