nangijaala

 Ligger här nu på sängen o väntar på att killen ska komma hem, MEN jag kan inte slappna av! Eftersom jag inte har pratat med min pappa på ca 3 veckor nu, han har inte ens ringt mig för att höra hur hans dotter mår? Han ringde mig dagen innan min kille skulle åka till USA på affärs resa, jag berättade då att jag låg i världens feber och visst han lät lite orolig men sen dess har han inte hört av sig, FAST han visste att jag var ensam hemma i 2 veckor när killen var borta, nu har det gått 3 veckor sen man hörde ifrån honom?

Försökte ringa honom nu ikväll efter att jag kom hem från träningen, för jag saknar ju honom och vill höra hur det är, vi bor ju trots allt inte alls långt ifrån varandra! men inget svar, jag vet heller inte om han jobbar kväll elr dag den här veckan, nu försökte jag ringa honom igen och det går inte ens signaler fram?

Jag vet också att min pappa känner sig ensam, han har ju bara mig och min bror här, och det är sällan vi hinner höras av! sen saknar han ju släkten och tjejen sin som bor i Latin amerika! UTÅT sett så är pappa världens gladaste, han är känd, alla vet vem han är, han känner nog mer ungdomar än vad jag gör och alla älskar min pappa, men jag VET att min pappa innerst inne inte alls mår bra! Han går till jobbet och sen kommer han hem och där stannar han, sen går han till jobbet igen dagen efter och sådär håller det på. Han är en ensamvarg, gör det mesta själv! Jag vet att han har varit deprimerad och jag har hittat tabletter hos honom, det gjorde ont och han vet att jag vet om det men vi pratar aldrig om det.

Ibland (ofta) kan jag känna mig så världelös, att jag är en dålig dotter / dålig flickvän / dålig syster / dålig vän, jag kan känna att vad jag än gör så kommer jag aldrig kunna passa in på riktigt. & det som gör ont också är att jag vill ju träffa min pappa, men han är ju ändå min pappa, han kan väll förfan höra av sig någon jävla gång han också och höra hur jag mår?kan han sluta bete sig som en barnunge! Min pappa är väldigt ungdomlig av sig, och ibland känns han mer som en  vanlig vän.

Det som också svider i hjärtat är att jag måste ta upp en viktig sak med honom, nu i september så låg jag ju jätte sjuk i 2 veckor med feber och allt, kunde knappt stå på benen, det var när killen var bortrest. Jag var bara hemma, fast inte på helgerna. Därför så kunde jag inte jobba, var tvungen att tacka nej till grymt mycket jobb och förlorade därför pengar, så den här lönen som jag fick nu var jag tvungen att lägga undan sjukt mycket pengar, var tvungen att betala den här hyran och lite andra räkningar, lägga undan pengar till nästa hyra och 2600 kr som jag är tvungen att betala tbx på skatten! det svider. Så nästa månad kommer jag vara fattig eftersom jag knappt jobbat nu i septemer, så då MÅSTE jag fråga honom om jag får låna 2000 kr så jag kan leva nästa månad!

Jag hatar verkligen att be om pengar, det gör jag aldrig, jag frågar aldrig efter pengar, jag har alltid fått klara mig själv, när jag flyttade hemifrån så var det enda jag fick av min pappa ett startpaket från ikea som kostade 1000 kr, sen hade jag bara min 90 säng då och kläder, hade inte ens en tv. Resten skaffade jag själv, jag har alltid tjänat mina egna pengar och aldrig levt på någon annan så det gör ont att jag nu måste be honom om ett lån. Vet att han kommer sucka, men självklart ställa upp, men det är en klump i magen att ens behöva ta den diskussionen..speciellt nu när vi inte ens har hörts av på 3 veckor.

han är säkert besviken på mig, undrar varför jag dragit mig undan? och min pojkvän frågar mig om jag fortfarande tycker om honom, han försöker komma mig nära, visst jag älskar honom, han har funnits i mitt liv i 7. snart 8 år,(inte varit tillsammans så länge, vart till & från, men alltid "vart" med varandra ändå) sen jag var 16 år, men jag känner att jag ändå vill gå vidare, men det är svårt också när vi bor ihop och han är underbar mot mig, han älskar verkligen mig. Sen känner jag press från min bästa vän som vill att vi ska flytta ihop också, så nu har vi pratat om det, elr det har tagits  upp många gånger, att jag och killen ska flytta isär men han vill ju inte det, och nu har det kommit fram till hans föräldrar också, så nu vet dom om det, och såklart så känns det som att jag är det " svarta fåret" som vanligt. Dom kom förbi här igår och bjöd oss på mat och såklart så nämnde min kille det för dom, så jävla typiskt, fast dom tog det bra, men jag satt ju där och skämdes, fast dom är lättsamma så det är bra.

ÄVEN om dom är underbara så vet jag ju  vad dom tycker, dom vill ju inte det, men vad ska man göra? Jag vet inte hur det kommer bli nu faktist, vi får se. MEN det gör ont..det gör det.

ibland vill jag bara ta den enkla vägen ut.