nangijaala

Jag vet att jag varit kass på att skriva,men ska skärpa mig nu. Har funderat på att starta om helt på en ny blogg men jag fortsätter här nu. Ska skärpa mig!

Vad har hänt sen senast?
Jag har varit sjukt deppig, försökte mig på att äta lite mer för att öka förbränningen, testade en ny diet,dock stod vågen still och jag har även ökat i muskler, vilket jag inte alls vill. Nu kommer jag även få mensen snart så väger mer än jag brukar.

Vågen visade nu på kvällen 50,3 kg, jag vill dö,skjuta mig själv. Jag brukar ligga på 48 kg, som minst 47,men jag vet att om jag sköter mig nu så är jag snart nere där igen.Om jag ätit som en gris (alltså normala portioner)så visar den 50. Min sambo har fyllt år så jag har ätit + att jag jobbade idag och jag smakade av jordgubbstårtan. SUCK.

Nu ska jag svälta mig ner igen,jag ska rasa. Jag ska hitta motivationen igen.Men jag äter nästan aldrig,men när jag äter så går jag upp skit mycket..så jävla ångest.

Jag har köpt protein pulver nu,inne på min 3e dag nu, ska enbart dricka shakes nu framöver tänkte jag!

Jag och min sambo har typ gjort slut och det känns ganska skönt faktist. Vi har växt ifrån varandra, fast han är kär i mig och så men mina känslor är inte alls lika.Så jag söker egen lägenhet och så nu. Längtar.

Jag har även startat upp min egen verksamhet nu också på sidan om mitt vanliga jobb. Känns jättekul men samtidigt tufft. Mina vänner träffar jag alltmer sällan också,känner att jag glidit ifrån dom väldigt mycket också,jag berättar aldrig något för dom heller längre.Jag är trött på att alltid lyssna på alla andras problem men det är aldrig någon som frågar hur JAG mår.

& min familj som består av min pappa och min lillebror, vi ses nästan aldrig heller.Min bror bryr sig aldrig förutom om han ser mig ute på krogen då han säger hur mkt han älskar mig,och min pappa är som han alltid är.Men dom ggr vi ses har vi otroligt kul men sen kan det gå flera veckor innan vi ses igen. & det känns som att hur mkt jag än kämpar och kämpar så får jag aldrig något för det. Tex, det är inte som att han kan uppmunta mig nu när jag startat egen verksamhet, dom ggr vi ses, han jag och min bror,så kollar han alltid så stolt på min bror, men inte på mig. Det har alltid varit så.När alla påpekar hur smal jag blivit så sitter han tyst och säger typ ingenting. För jag vet att i hans ögon är jag inte smal.

och som idag, jag ringde och sa glad midsommar, annars skulle han förmodligen inte ringt. Han vet även hur jag kämpar och sliter med jobb och dom gånger jag haft det tufft med ekonomin,det är inte som att han säger att han kan hjälpa till, nej visst jag har fått låna pengar dom ggr det behövs,men jag vet hur noga han är med att han ska ha tillbaka varenda öre.

Men jag är van också att alltid klara mig själv,det har jag alltid gjort.Jag är inte den som går och frågar efter pengar,nej det är verkligen det sista jag gör, och då kommer alltid tårarna.För det känns som ett enda stort misslyckande från min sida.

Många ggr känns det som jag står ensam i världen..jag har egentligen ingen alls. Jag får många beundrare som försöker komma mig nära, dom bryr sig nästan mer än någon annan, så fina själar, dock så vågar jag inte släppa in dom för nära mig.Ibland känns det som att jag aldrig kommer hitta någon som verkligen passar mig,och som jag skrivit tidigare så kan jag verkligen inte ta emot komplimanger, det känns hela tiden som om folk ljuger för mig.Jag kan bara inte ta åt mig,på riktigt.

Ibland vill jag verkligen bara ge upp, lämna allt.För det känns inte som jag ska vara här.Känns som jag lever men ändå inte.Idag känner jag mig dessutom extra deppig för alla är ute och festar utom jag, jag har jobbat och ska upp tidigt imorgon och jobba. Min sambo är på världens fest och inte fan vet jag vad han gör.

Fan skulle vilja ha lite alkohol nu och trösta mig med någon snygg kille, helt ärligt.

Intag idag :

protein shake
vatten
& några skedar av jordgubbs tårta

Vikt:

50,3 <-fyfan. (det märks att jag ätit massa i veckan)